Trimning av häck och fiddie är den duktigaste i världen! 

Igår var vi hos mamma och pappa och hjälpte dem att klippa häcken som de frågat mig om några gånger. Nu blev det äntligen fint väder så jag tänkte att det var lika bra att göra slag i saken. 

Jag hade inte jättehöga förväntningar på hur någon av hundarna skulle bete sig. Zebbe är alltid otroligt lätt att ha med sig och sköter sig för det mesta och fiddie känner vi ju inte jätteväl än. Jag hade bunkrat upp med godis i mängder till hundarna och gosiga filtar att ligga på. 

Vi tog fram alla saker och började sakta att klippa häcken. Hon tyckte till en början att maskinen var lite, lite läskig men inte allt för mycket. Hon hoppade sedan runt på gräset och jagade bollar och busade med Zebbe. Hon är en fantastisk liten hund den här guldklimpen. Så enkel i alla väder, hon följde varenda steg jag tog i gräset och ville vara med överallt. Nu ligger hon sött och sussar likt en fågel på min axel.

När livet plötsligt vänder och aldrig blir sig likt igen.

Som många av er redan vet så gick mina båda hundar förlorade i maj tidigare i år. Jag har sörjt, försökte i början att vrida och vända på mig själv för att på minsta smärtsamma sätt berätta det tragiska för E som inte hade en endaste aning om vart hans älskade hundar hade tagit vägen. Det var först några timmar efter jag hade begravt hundarna och hämtat E på dagis när vi kommer innanför dörren i vårat tidigare så otroligt trygga hem när han plötsligt frågar mig, “Var är mina hundar mamma?” Då insåg jag att det finns inget bra sätt att säga det på så det bara slank ut, “De har blivit illa skadade av andra hundar så dem gick inte att rädda. Nu är dem ovan molnen, de slipper ha ont och de leker nog med varandra hela långa dagarna” Som väntar så har E tagit hundarnas bortgång väldigt hårt. Han har ofta frågat om dem och vill ha dem tillbaka. Han kom ned förslag om att vi skulle hämta en stege och på så sätt komma åt dem fastän att de var så långt uppe. Nu har olyckan vänt och i onsdags hämtade vi hem en liten italienarprinsessa som har fått namnet Katana 😊 Hon trivs redan som fisken i vattnet och är så otroligt trygg i sig själv. Nu ska jag snart hämta E på dagis så att han också kan få chansen att träffa henne 😊 

Om folks brist på empati och ett kärt återseende är på ingång.  

Ja att folk i allmänhet är av annan åsikt än en själv är ju inte direkt ett problem i sig men när folk går på mig och mina nära och kära för att vi tränar våra hundar felaktigt, då blir det inte roligt längre. Jag är så less på folks åsikter och att man anser sig ha rätten att tycka och tänka om hur andra gör helt frikostigt utan någon som helst empati för personen i fråga. Jag har tex fått fan för att jag tränar positiv förstärkning med mina hundar, det kan vara mer djurplågeri enligt vissa än när man just slår sin hund. Jag fattar inte. 

I morgon är det dessutom dags att träffa dinis uppfödare igen. Nu är det längesen men oj vad det ska bli trevligt 🙂 

Från liten till stor. 

Igår hade jag trimdag med Dini och i vanlig ordning så gick det hur bra som helst. Numera är han len och ren 🐕 Han luktar av körsbärsblomster och är len som siden. När vi hade trimmat och badat köper så gick jag ut på trappen och släppte hundarna på trädgården så att Dini i vanlig ordning skulle ränna sitt “jag har badat- rejs” När han efter 100 varv i samma tempo och i exakt samma stora symmetriska ring kom han upp på trappen och ville gå in, då ställde han sig precis nedanför mina ben och tittar nyfiket upp på mig. Det var så jag insåg hur otroligt stor han har blivit. Jag minns så väl det lilla lilla knytet som satt i knät på min allra bästa vän på väg hem till det som egentligen inte var ett hem för honom. Han gick på smygande tassar in i det stora huset och mötte sin nya bästa vän, Tiiu. Tiiu hatade honom till en början. Han morrade och visade tänder och ville inget annat än att bli av med den lilla valpen. Dini somnade bredvid mitt ansikte den natten, tätt intill mig, något stubbig, men ack så liten och skör. Jag hade förälskat mig så otroligt i den där lilla fluffiga dunbollen som låg vid min sida. Jag minns att jag tittade ner på honom och fällde en tår av lycka för att han fick bli min. Då klappade jag honom försiktigt på huvudet och svor en ed, “Dig ska jag älska från botten av mitt hjärta, tills döden skiljer oss åt” 

Vinterns vita lycka.

Nu har snön äntligen landat i den delen av landet där jag bor 😊 För er som inte vet så älskar jag snö, tvärt! Tiiu blev i vanlig ordning i extas och Dini som aldrig har sett snö innan blev till en början lite paff, men tog det hela med ro. I eftermiddag ska jag börja att skriva på ett inlägg som jag länge har velat skriva.  Håll ögonen öppna 😊

Nya mål med 2017!

Iväg flög ett gammalt år och vi välkomnade ett nytt med dunder och brak. Jag var till en början ganska övertygad om att det skulle bli ett dåligt år men efter att ha startat året på allra bästa sätt så är jag numera ganska så inställsam på att det här kommer att bli kärleken och gemenskapens år! 

Något annat som jag också ska hinna med under 2017 är att träna mera hund och att faktiskt lägga ner själen i att göra det ordentligt. Jag har har ändå en hund som verkligen har ambitioner att komma långt om man själv vill det. Jag ska fota och filma mycket så att man ser framsteg och bakslag och på så sätt hjälpa sig själv i att bli bättre. 

Tiiu ska få prova på att springa på bana lite till och samma sak gäller Dini. Det lilla räcerskrället kommer att älska att springa på bana. 

Målen jag har är att:

  • Ta RLDN med Dini.
  • Låta Tiiu springa sig lycklig på banan. 
  • Lyssna på min kropp och omfamna nya utmaningar. 
  • Blogga mer och att lägga mer tid och energi på bloggen!
  • Träna mer med kroppen och prioritera hälsa och välmående. 

Jag önskar er alla en fantastisk start på det nya året och fortsätt att visa varandra samma goa kärlek och respekt så kan vi nog se till att det här året blir ett oförglömligt år! 

ChinoPata’s Im The Cake Bearer

Han slutar aldrig att förvåna mig. Han och hans fåniga påhitt och hyss. Han är den som får mig att stiga ur sängen på morgonen och få energi nog som räcker hela dagen 😊

Han är fantastiskt rolig att träna med och han gör alltid sitt bästa i exakt alla lägen. Jag är så otroligt tacksam för att jag får chansen att äga en hund som är som honom. 

Folk med röda näsor och burrigt hår. 

Det är väl knappast någon som har missat den just nu skrämmande trenden som härjar löst i vårat avlånga land. Nämligen att klä sig i clownkostym och skrämma folk. Inte roligt, absolut inte roligt någonstans. Jag är själv otroligt rädd för clowner och har varit sen barnsben, vilket är ett väldigt vanligt fenomen. Mer än hälften av Sveriges befolkning är rädda för clowner eller har någon gång varit. De nöjer sig inte med att bara skrämma folk utan har dessutom misshandlat eller till och med knivskurit folk som de har skrämt. Det här kan bli väldigt väldigt farligt. Folk blir skrämda när de kör bil och det kan ju faktiskt orsaka en allvarlig trafikolycka. Jag är uppriktigt sakta så jävla trött på att man gör narr av andra personers rädslor att det nästan äcklar mig. Sluta för fan upp med att skrämma slag på folk och gör nögot vettigt med era jävla liv istället! Ge blommor till folk ni ser eller vad fan som helst istället.. Clownjävlar!

Om att vara mjuk och ha tålamod. 

I morse fick jag en otrolig tankeställare. Dini och Tiiu skulle följa med till jobbet och vi hade bråttom då tiden på morgonen alltid tycks flyga iväg. Tiiu som alltid troget går vid min sida gjorde det också idag, Dini däremot… Han skulle prompt löpa en ränna på trädgården och vid ett tillfälle så ropade jag på honom ganska argt och skrek hans namn, vilket resulterade i att han trodde att jag var arg på honom vilket jag inte var, bara frustrerad. In i huset och hämta godis och lyckades efter en kvart att locka till mig honom. Det förklarar ganska bra hur mjuk man är när man inte ens kan höja rösten innan hundarna tror att man är arg. Jag älskar dem ovan molnen och hade aldrog någonsin kunnat tänka mig en vardag utan dem vid min sida, men ibland är det bara så otroligt frustrerande.